jagharvisstcancer.blogg.se

Igår fick jag svar på senaste röntgen. Alla de gamla tumörerna/metastaserna står still och det är ju jättebra. Men de nya metastaserna, de på äggstockarna som upptäcktes i julas, de växer och frodas. Den högra ”klumpen” är nu 18 x 15 x 24 cm och den vänstra är 8 x 13,5 x 11,5 cm. Metastaserna bildar cystor och vissa cystor fylls med vätska och den vätskan har de tappat ur mig ett antal gånger.

Idag skulle jag till röntgenavdelningen för att sätta ett dränage så att vätskan kunde tappas ut. Min ASIH-läkare och en sköterska var med för att kunna ge mig lugnande och smärtstillande om det skulle behövas. Röntgenläkaren kollade med hjälp av ultraljud var det var bäst att sticka. Jag fick titta på skärmen under tiden som han undersökte. Jag kände paniken komma när han letade och letade efter någon cysta med vätska. Han hittade först inte någon och då började jag gråta. Jag började förstå vad det kunde innebära. Till slut hittade han en liten och satte en slang där. Jag grät och grät och grät. För cystorna är ju där, men de är inte vätskefyllda längre. De är fyllda av väggar och ”solida förändringar”.

Från den lilla cystan kom det ut 6 dl vätska. Det är ingenting! Jag har gått upp 3,5 kg på två veckor, så jag trodde att de skulle få ut mycket vätska. Min buk är så stor och spänd och de senaste dagarna har jag haft smärtor på olika ställen. Igår kväll hade jag så ont och kände mig så rädd för att de kanske skulle säga att det inte går att tappa någon vätska. Jag vet inte varför jag tänkte så, men det var en väldigt stark känsla som jag hade svårt att släppa. Jag grät och hade ångest i flera timmar pga tanken på att det kanske inte skulle gå att tappa mig. Därför var det nästan läskigt idag när läkaren sa att det inte fanns så mycket vätska att tappa.

Det går inte att ta bort på något annat sätt än att operera och det är det ingen som vill. Alltså ska jag ha den här jättebuken och ha så ont och bara vänta på att dö. Jag kan inte göra så mycket. Jag kan inte ta på mig skor, jag kan inte böja mig, jag kan inte sitta för länge, jag kan inte stå för länge, jag kan inte torka mig när jag har kissat!

För en vecka sen hade vi kalas med 21 gäster för sonen. För några dagar sen badade jag i havet. Från att ha varit ”låtsasfrisk” förra veckan är jag nu handikappad och kommer att behöva ta mycket mer smärtstillande. 

Efter tappningen körde de mig i sängen till ett rum på dagjouren. Jag grät och grät. Jag kände det som att jag fick min andra dödsdom. Det kändes som att det var den första dagen av min sista tid. Jag grät och hade många frågor. Vad händer nu? Varför blev det så här? Min ASIH-läkare och sköterska försökte trösta och svarade på några av mina frågor. Min man försökte också trösta och lugna mig. Men jag var rädd, jag grät, jag var besviken, jag var arg, jag var chockad och helt förtvivlad. Till slut sa de från ASIH att de var tvungna att köra. Min läkare sa att jag fick vänta med mina frågor till nästa vecka. ”Det är bättre att vi tar det hemma vid ditt köksbord nästa vecka”. Det kändes som att de lämnade mig när jag precis hade fått ett väldigt jobbigt besked. Känns det igen...?
Kram💖