Jag har sagt att jag är psykiskt trött och trodde att jag hade hittat på det uttrycket. Men när jag träffade min psykolog igår så bekräftade hon att jag är psykiskt trött. Hjärnan arbetar på högvarv hela tiden. Hur ska göra jag för att få lugn och låta hjärnan vila?
Hon undrade om jag sover mycket. Det gör jag inte, sover några timmar på natten tack vare en massa piller och ibland slumrar jag en stund på eftermiddagen. Hon sa att det är annars ett vanligt sätt, att hjärnan inte orkar mer och då vill man sova. Jag känner mig trött men sover inte så ofta. Så det var ingen bra lösning på problemet.
Många löser sin psykiska trötthet genom att trötta ut kroppen, springa eller träna på gym. Men med min mage funkar ju inte det heller.
Ett annat alternativ är att ge uttryck för det jobbiga. Man kan prata om det, några målar gärna och några skriver. Det har ju blivit min räddning, att skriva av mig allt som händer och som känns jobbigt. Jag skriver här ibland men framförallt i en facebookgrupp som jag är medlem i.
Så vad är det som snurrar i mitt huvud nu då? Det är mycket, både stort och smått.
* Det jobbiga i att behöva flytta från vårt hus i x antal veckor. Det känns jobbigt att flytta ifrån det trygga och invanda.
* Jag ringde försäkringsbolaget och frågade om de kunde snabba på? Jag drog cancerkortet, som jag brukar säga, när jag försöker få någon nytta av sjukdomen. När jag hade berättat om läget sa de att de skulle prioritera oss!
* Vem ska ta ut vår hund på dagen då jag inte finns längre? Ett problem som jag har missat och som jag måste lösa.
* Min sjukdom har blivit så konstig. Jag vet inte vad som kommer att hända i min kropp, jag vet inte vad jag har framför mig. Sånt är jobbigt för en person med kontrollbehov...
* Jag har alltid älskat att shoppa. Men nu hatar jag det. Två dagar i rad har vi varit på två olika köpcentrum. Jag vill inte köpa kläder men jag måste. Jag kan inte ha byxor för det sitter åt och gör ont. Så jag letade efter klänningar och efter tights som inte sitter hårt. Tur att HM har mammakläder! Jag köper inte det för att det är fint, jag köper det bara om det inte trycker eller spänner
* Ny behandling och nu definitivt den sista som finns för mig. Har inte märkt några biverkningar ännu. Ingen av mina läkare tror på att den kommer att ha någon effekt. Känns ganska meningslöst, men jag gör det ändå.
* Hålen i stomipåsarna har blivit för små. När magen växer så förändras även stomin. Ringde och beställde tid på stomimottagningen i Malmö och har nu fått andra påsar.
* Jag känner att alla på ASIH inte förstår mig och kanske inte har så mycket kunskap om PTSD. Jag frågade om de vill träffa min psykolog så att hon kan förklara mer. De sa att de ville och att de ska kontakta henne. Vi får väl se om det blir av...
Har jag fler trådar att dra i? Det har jag säkert, men kommer inte på fler nu.
Många kramar från mig ❤
I vanliga fall känns det som man skulle blivit galen på riktigt av alla funderingar o problem. Men den här sjukan gör på ngt konstigt sätt att man orkar lite till.... Nu skriver jag utifrån hur jag själv reagerar men tror att du också upplever det så ibland, eller? I vilket fall så verkar vi klarar mer än vad som är möjligt. Ingen tröst, bara ett konstaterande......
Kramar till er/ Catarina 💕💕