jagharvisstcancer.blogg.se

Här kommer fortsättningen på min tappningshistoria: 

Igår ringde jag till röntgen. Det gjorde jag för att fråga om de kunde se hur långt tid jag behöver vänta på att få en tid för tappning. Jag sa att min läkare skickade en akutremiss i onsdags och att hon skulle ringa till er. Då säger sköterskan att ingen ringde i onsdags och det visste hon för att hon jobbade då också. Hon sa att min remiss inte är någon akutremiss för den rutan hade inte min läkare kryssat i.....

Jag ringde till ASIH och pratade med en sköterska där. Jag sa att nu är jag lika ledsen som dagen innan, när det inte gick att tappa mig. Ledsen för att min läkare säger att hon ska göra saker som hon sen inte gör. Jag som tyvärr har så svårt med förtroendet för vården sen ”händelsen i korridoren” mår ju inte direkt bättre när det blir så här...

Sköterskan sa att hon skulle prata med min läkare och sen återkomma till mig. Läkaren ringde till mig ca 13.20 och sa då att hon precis hade pratat med röntgen och de hade en tid till mig kl 14.30. Jag och min familj stod då i hallen och var precis färdiga för att köra till stugan. 

Läkaren och jag diskuterade fram och tillbaka om hur vi skulle göra. Om jag tog den tiden så innebar det att jag inte kunde åka till stugan den dagen och att jag inte fick bada så länge dränaget sitter kvar. Så vi bestämde tillsammans att det var mer värt för mig att få vara i stugan den här helgen och att kunna få bada. 

Så min läkare ringde till röntgen och tackade nej till den tiden och fick en tid till mig på måndag kl 11. Det kändes som att det blev ett bra beslut. Då kan jag umgås med familjen och jag kan bada. Visst, det är tungt och jobbigt med magen, men än så länge står jag ut. Hoppas att den inte ställer till problem innan måndag. 

Min läkare sa, när hon ringde och erbjöd mig tiden 14.30, att de hade tryckt på röntgenpersonalen så mycket från ASIH så det var därför jag fick en tid så snabbt. Jag frågade hur de gör när de trycker på, för sköterskan som jag pratade med på röntgen sa att ingen hade ringt och att remissen inte var någon akutremiss. Min läkare sa att de har andra ”vägar in” där de kan trycka på, så att de kan få tidigare tider. De behöver inte gå via tidsbokningen. Det stämmer säkert. Men det kändes mer som en påhittad förklaring för att jag inte skulle vara så arg och ledsen. 

Min relation med min ASIH-läkare är speciell. Jag litar på henne helt när det gäller den medicinska biten. Men hon förstår inte riktigt vad hon gör med mig varje gång hon ”sviker” mig, tex inte ringer när hon ska, inte kollar upp det som hon sa att hon skulle osv. Vi har pratat om det vid flera tillfällen och hon har sagt att hon ska försöka ”bättra” sig. Jag märker att hon försöker, men ibland blir det bara fel.  

Nu är jag i stugan. Om magen fortsätter vara som den är nu så stannar jag till söndag, som det var tänkt. Om den blir större, jobbigare eller jag får ont, då åker jag hem. Igår när jag kom hit orkade jag gå ner till stranden. Jag badade och var i vattnet (24 grader) en bra stund. Sen badade jag en gång i poolen också. Jag satt och njöt på kvällen när jag tittade på mina brorsdöttrar. Jag njöt av att båda mina barn är här. Idag kom min andre bror och hans söner. Så nu är vi alla samlade (utom min man som är hemma och pysslar om huset).

Men varför skulle det få vara så en längre tid? Varför räknade jag inte med att det skulle strula på något sätt? Det borde jag ju ha fattat. 

I eftermiddags ringde en sköterska från ASIH till mig. Hon sa att min tid för tappning på röntgenavdelningen på måndag hade flyttats till onsdag.... Jag blev så ledsen och besviken. Igen.

Jag förstår att det kan låta överdrivet, att reagera så starkt på en ombokad tid. Men jag kände innan, att jag klarar helgen i stugan tack vare att jag vet att på måndag får jag hjälp. Men den känslan försvann. Nu känns allt jobbigt.  Dessutom har jag börjat få mer ont för vätskan trycker på olika organ i buken. Först var jag så ledsen och besviken och hade svårt att hålla ångesten borta. Men jag följde ändå med de andra ner till stranden och badade lite, vilade sen en stund och nu känns ångesten hanterbar igen.

Som jag brukar säga, att om det står mitt namn på pappret så betyder det att något ska gå fel.

Kram