I tisdags var jag på sjukhuset från 9.30 - 15.00. Efter det körde vi till McDonalds och åt lunch. Vi var hemma vid 17 och då bytte jag om för jag skulle på kalas kl 18 till en av mina elever som fyllde 19 år. Han skrev till mig förra veckan och bjöd på till sitt kalas. Jag sa att om jag mår bra så kommer jag gärna. Han är så snäll, han skriver ofta och undrar hur det är med mig. Betydligt oftare än många av mina ”vänner”.
Jag var ganska trött efter att ha varit på sjukhuset nästan hela dagen. Men det gav mig så mycket positiv energi att få komma och träffa honom, några fler elever och några kollegor. Att mötas av så mycket kärlek och omtanke gör mig väldigt gott.
Mojtaba har varit i Sverige i 3 år. Han har läst in hela grundskolan på två år. Nu har han gått ett år på gymnasiet, tekniska programmet. Han är så ambitiös, klok, omtänksam, artig, driftig och en underbar människa. Han vet fortfarande inte om han får stanna i Sverige eller inte. Det är tortyr! Att låta en människa vänta så länge på besked är inte mänskligt! Att han dessutom kom ifrån sin mamma och sina syskon under flykten och än idag inte vet var de befinner sig är så plågsamt så jag förstår inte hur han håller ihop. Varför kan inte Sverige bara säga att det är klart att du får stanna här! Vi behöver ambitiösa och arbetsvilliga ungdomar!
Kram
Så här skrev han på Instagram!
Jag håller med dig helt såklart!!!
Fint att du kunde vara med och fira hans dag, förstår att det betydde massor för honom!