För någon vecka sen fick jag svar på min överklagan till LÖF. De ändrade ju sitt beslut till att medge att det som gjordes mot mig var fel och att jag lidit av det i en månad. Det svaret kändes som ett stort hån mot mig. Pappa och jag ska överklaga även det svaret.
Så de senaste veckorna har jag samlat in intyg från olika personer, intyg som visar att det som hände fortfarande påverkar mig mycket. Jag har fått intyg från min kurator, min psykolog och från min läkare på ASIH. De är dock lite försiktiga i sin formulering, för de tycker att det är svårt att avgöra vilket som påverkat mig mest, det jobbiga beskedet eller sättet det gjordes på. För mig är det dock solklart...
För att få ännu ett intyg tog jag kontakt med vuxenpsykiatrin igen. Jag fick en remiss dit i julas för att jag ville få veta om jag hade drabbats av PTSD pga ”händelsen i korridoren”. Tyvärr kom jag till en psykiatriker som inte lät mig berätta vad jag varit med om och som sa nästan direkt att de inte hade några lediga tider till mig. Vi skulle träffas en gång till men jag avbokade den tiden för det kändes meningslöst.
Pappa sa att min remiss borde ju ligga kvar där och att om jag kunde få en tid där så kanske de kunde skriva ett intyg som vi kan använda i överklagan. Han ringde dit och fick veta att remissen fanns kvar och att de kunde erbjuda mig en tid.
Så för någon vecka sedan var jag där och träffade samma psykiatriker som i julas. Jag sa att jag inte tyckte att hon tog mig på allvar förra gången och att jag inte fick tillfälle att berätta vad jag varit med om. Hon beklagade det och bad mig sen berätta. Det var ett ganska konstigt möte, det kändes som ett förhör.
Dagen efter ringde hon och sa att de hade diskuterat mitt fall på en konferens och att de erbjöd mig att få träffa en av deras psykologer. Psykologen skulle göra en bedömning om jag har PTSD eller inte.
Jag träffade psykologen en gång förra veckan och en gång den här veckan. Hon ställde många frågor och jag fick även fylla i ett skattningsformulär. Hon berättade sen att om man har mer än 30 poäng på det formuläret så är det ett tecken på att man kanske lider av PTSD. Jag hade 77 poäng. Men man använder inte bara det för att sätta en diagnos, hon ställde även många frågor om mina svar.
Igår ringde hon och berättade att hon hade konsulterat en kollega. ”Det är ju inte det vanligaste fallet vi har” sa hon. Tillsammans med kollegan kom de fram till att jag har diagnosen PTSD.
Hon ska skriva ett intyg som jag kan använda till min överklagan till LÖF. Det intyget, tillsammans med de andra intygen, borde ju göra att de inser att jag inte bara lidit i en månad efter ”händelsen i korridoren”.
Hur känns det att få diagnosen PTSD?
Jag känner att diagnosen eller domen eller vad man ska säga är både positiv och negativ.
Positiv för jag kan använda den i överklagan. De borde inte längre kunna hävda att jag bara lidit av det i en månad. Positiv för det känns som jag kan ha den som en förklaring tex när jag får panikångestattacker fast de bara ska tappa lite vätska från mig. Jag brukar känna att jag skäms för att jag inte kan skärpa till mig och jag brukar bli arg på mig själv. Men nu har jag en förklaring till mitt beteende, en förklaring som jag kan hålla upp som en sköld framför mig inför sjukvårdspersonalen.
Positivt att jag blir bekräftad i att det som gjordes mot mig har satt djupa spår. Och att diagnosen som jag ställde på mig själv i november faktiskt var rätt.
Negativt för att jag känner sån ilska och besvikelse för att ingen av alla jag har träffat inom vården under den här tiden har kommit på tanken att det kunde vara PTSD. Att till och med det fick jag själv ta tag i. Att ASIH som har sett mig och mina reaktioner så många gånger inte har reagerat på att allt inte stod rätt till.
Negativt för att om jag hade fått veta detta tidigare så hade jag inte behövt oroa mig inför begränsade besök hos psykologen. Så mycket oro och ångest som det har skapat varje gång mina begränsade besök närmat sig sitt slut.
Negativt för att jag överhuvudtaget var med om något så hemskt som kunde ge mig PTSD.
Så känns det.
Kram💖
Det är tragiskt att du inom sjukvårdens väggar drabbats av ett posttraumatiskt stresssyndrom som medfört så mycket lidande. Men jag beundrar din kraft att tillsammans med familjen driva det.
Kram finaste Linda 😘