Idag skulle min ASIH-läkare komma hem till mig och tappa ut vätska från buken. Den är stor och tung igen.
Hon kom, vilket jag aldrig är säker på att hon gör, och hon stack med bedövningssprutan. Hon stack på tre ställen. Men det kom inte ut någon vätska, hon fick inget backflöde. Hon sa att då ville hon inte skära och tömma. Hon sa att det går att sticka djupare men då är risken att hon kommer åt levern och det ville hon ju inte.
Så det blev ingen tömning. Hon ska skicka remiss till röntgenavdelningen där de gör det med ultraljud. Men det kan ju dröja länge innan jag får en tid där. Jag grät. Jag grät mycket.
Jag har sett fram emot den här veckan. Det jag har längtat efter är att min bror som bor i Sthlm ska komma till Skåne med sin familj. De kom idag och stannar till söndag. Allt passade så bra. Ingen behandling just nu och nytappad. Trodde jag. Men det gick ju inte.
Så nu kan jag nog inte vara med dem i stugan som det var tänkt. Jag kan inte sova där när magen är så stor, för jag behöver min säng med höj- och sänkbar huvudände. Jag kan inte åka fram och tillbaka samma dag för det är så hemskt att åka bil med den magen.
När det inte gick att tömma idag sa jag att jag borde ju inte vara förvånad. Varför skulle något gå som det är tänkt när det gäller mig? Jag borde ju ha insett det innan.
Kram💖
Så himla tråkigt att höra. 😔Tänk att inget ska vara lätt! 💕💕
Alla Styrkekramar till dig! 💗💗