jagharvisstcancer.blogg.se

Många har frågat mig varför de inte kan operera mig. Jag har svarat att min onkolog har sagt det från dag 1, att ingen vill skära i min mage för där är så mycket cancer.

Men när jag la ut en bild på min mage och många frågade igen så kände jag att jag egentligen inte hade någon bra förklaring. Så jag ringde min ASIH-läkare och sa att jag ville att någon skulle göra en ny bedömning.

Jag sa att jag vet inte om jag vill bli opererad men jag vill veta om det går eller VARFÖR det inte går. Jag behövde få en förklaring för att kunna svara när andra frågar mig och för att få lite ro i sinnet. Jag började nämligen känna att både jag och mina läkare har dragit i den tråden lite för lite.

Min ASIH-läkare ringde till en gyn-läkare och frågade. Den läkaren sa att de skulle ta upp mitt fall på en konferens den här veckan eller nästa vecka.

I torsdags fick jag veta att de bejakar en operation. Min ASIH-läkare var här och vi pratade länge om det. Hon sa att gyn-läkaren hade sagt att jag måste vara medveten om att det kan vara så att när de ”öppnar” mig så kanske de ser att det inte går att göra något och då ”stänger” de igen. Om tumören har växt fast i några organ så kan de inte ta bort den och det kan man inte se innan. Jag måste också vara medveten om att det är många risker med att operera mig. Jag kan dö under operationen, jag kan få en infektion, det kanske är svårläkt och en massa annat kan hända.

Jag sa att jag vet ju inte om jag vill bli opererad. Hon sa att jag måste bestämma mig i helgen. Jag är redan bokad för en operation i vecka 41 och om jag ska opereras måste jag avbryta min behandling NU. All cancermedicin vill göra så att cellerna slutar att dela på sig. Men om man ska operera vill man att cellerna ska dela sig för då läker såret lättare. Så därför måste man vara utan medicin ett tag innan operationen och ett tag efter.

Så jag var tvungen att bestämma mig senast idag om jag vill bli opererad eller inte. Nackdelarna med en operation är ju många. Fördelen är ju att min livskvalitet kan förbättras. Om operationen går bra... Men det vet jag ju inte. Och även om operationen går bra så blir det ca en vecka på sjukhus och några veckors konvalescens här hemma. Så operationen ”tar” en månad av min begränsade tid.

Hur ska jag veta hur jag ska göra? Både min ASIH-läkare och min onkolog tycker att jag ska säga ja. De säger att jag ju har velat det här så länge. Då säger jag att jag har ju sagt att jag inte vet om jag vill, men jag vill veta om det går eller varför det inte går.

Det finns några saker som skrämmer mig:
* Bara tanken på att behöva ligga på sjukhus är jobbig för mig.
* tanken på att vakna upp efter operationen och de säger att det inte gick att ta bort något...
* tiden innan och efter operationen utan någon behandling, minst fyra veckor- antagligen mer, skrämmer mig. Då kanske alla de andra växer, när det inte finns något som hejdar dem...
* minnena från tiden efter min akuta stomioperation för 1,5 år sedan är inte så trevliga. Det tog lång tid innan jag ens var vaken och innan jag kunde röra mig. Och jag hade så ont!

Just nu mår jag ganska ”bra”. Jag har inte ont så ofta och psykiskt mår jag konstigt nog bättre än på väldigt länge. Jag har fått en massa hjälpmedel för att jag ska kunna göra så mycket som möjligt. Jag har köpt mammakläder som sitter skönt. Jag har varit ute och ätit med vänner, jag har varit på Ikea (tack vare rullstolen), jag har plockat och plockat här hemma och fått allt på plats efter läckan.

Det känns lite som att jag går här i min bubbla och har det ganska bra. Fast egentligen lurar jag mig själv. För det är otroligt jobbigt med den här magen. Det är så mycket som jag inte kan göra pga den. Jag måste ha en griptång för att plocka upp saker från golvet och för att plocka i och ur tvättmaskinen, jag kan inte åka i vår bil för den är för låg och djup, jag kan inte gå och stå någon längre stund, jag når nästan inte när jag ska torka mig när jag har kissat, jag kan inte klippa tånaglar eller knyta skor, jag kan inte åka och hälsa på dottern utan en massa planering först, jag kan inte ta tåget till Stockholm och hälsa på mina brorsdöttrar osv.

Jag vet ju att bubblan spricker. När det växer mer i mig kommer det att börja trycka på organ som kanske slutar att fungera. Det kan bli stopp i tarmen, jag kan få svårt att andas osv. Har jag valt att inte bli opererad så kanske jag ångrar mig sen när bubblan spricker...

Efter mycket funderande och prat med läkare, psykologen, familj och vänner så har jag bestämt mig för att säga ja till operationen. Rätt eller fel..... den som lever får se.......

Kram ❤