Nu är det illa. För första gången sen jag fick min diagnos och låg på sjukhus i 7 veckor, så känner jag mig sjuk. Jag har ju inte haft ont av min cancer innan. Jag har haft en del jobbiga biverkningar och stopp i tarmen, men annars har jag varit ganska förskonad sen jag fick min dödsdom för ett år och nio månader sedan.
Nu växer min ”alien” så jag märker det från dag till dag. Från onsdag kväll till torsdag kväll gick jag upp 1.2 kilo. Sen i söndags har jag gått upp 3.6 kilo. Det är tumören som växer och antagligen vätska som bildats.
Jag ringde till ASIH i måndags, i tisdags och i onsdags. Jag berättade att det var jobbigt, att magen har blivit större, att det trycker neråt, att huden är röd på nedre delen av magen och att jag går upp ca ett kilo om dagen. Jag skrek inte och jag grät inte men jag har förstått nu att jag skulle nog ha gjort det.
Sköterskan som svarade när jag ringde sa att han skulle prata med min ASIHläkare. Alla gångerna jag ringde fick jag det svaret. Det var ingen som lovade att läkaren skulle ringa till mig. Och jag sa inte att läkaren måste ringa till mig. Jag tänkte att eftersom jag har ringt tre dagar så borde kanske någon förstå att jag behövde hjälp.
I onsdags kväll kom min ASIHsköterska. Det var planerat sen tidigare. När hon såg min mage så sa hon oj, det har hänt mycket på en vecka! Ja, det har jag ju sagt varje dag när jag har ringt till er...
Hon berättade att de har pratat om mig och tittat på fotona som sjukgymnasten tog i tisdags. De hade kommit fram till att min läkare inte visste vad hon kunde göra för mig. Då sa jag att för det första så hade kanske någon kunnat ringa och berätta det för mig då. Så jag hade fått veta det. De vet att det är viktigt för mig med återkoppling.
Sen sa jag att för det andra så om man inte vet vad som kan göras då kan man fråga någon annan. Så gör jag när jag inte vet. Ingen kan kunna allt (inte ens jag som är lärare....🙂 ). Jag frågade om min läkare inte hade pratat med kirurgen som ska operera mig? Jag tänkte att hon kanske kunde ha frågat om det skulle kunna gå att göra operationen tidigare för att det har blivit mer akut.
Så igår pratade någon från ASIH med kirurgen. Men kirurgen vill inte göra operationen tidigare eftersom jag fortfarande har Stivarga i kroppen. När jag pratade med min läkare igår sa jag att då blir det ju ändå som jag sa innan, att jag sitter här hemma och väntar på att min ”alien” ska trycka itu mig. För jag har väldigt svårt att tro att jag lever om två veckor. Och om jag lever så tror jag inte att de kommer att vilja operera mig då för det har växt för mycket.
Kram ❤
Jag har inte några ord för det du går igenom, Linda. Jag bara önskar av hela mitt hjärta att du skulle vakna upp ur denna mardröm och så var allt som vanligt, så som det var innan du blev sjuk. Och att det inte var något annat än en fruktansvärd mardröm. All min värme och styrka skickar jag till dig, allra finaste Linda 😘♥️😘